Detta är ungefär det enda jag behöver höra för att hela livet ska bli helt perfekt sådär tjoffs bara. På riktigt, och jag fattar verkligen inte hur man kan vara sådär fruktansvärt fin. Du och jag, Håkan. Du och jag. Forever and ever.
Och jag tänker på den där dryga timmen framför stora scenen på Siesta, en solig dag i maj när både näsblodet (japp, huge drama) och tårarna rann och jag var gladare än jag varit på väldigt länge. Och jag tänker att jag nog inte har mått lika bra som jag gjorde då sedan dess. Faktiskt. Men det gör inte så mycket, för någonstans vet jag att jag inte behöver gå runt och tro att jag ska vara ledsen resten av livet. Verkligen inte. För det kommer fler soliga dagar i maj och det kommer fler människor att träffa och lära känna och tycka om och det kommer fler Siestor att ramla runt på. Så jag är inte orolig. Inte nu längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar