"Det finns hopp om mänskligheten. Igår gick jag förbi ett par unga killar i typ 17-årsåldern, den där åldern då man borde vara som mest skräckslagen inför att avvika från normen, och de här grabbarna snackade om nåt och skrattade, den ena var dessutom lite knubbig, och plötsligt tog han sig själv på bröstet och skrockade förnöjd: ”Bröstfett!” och så lade han till ännu nöjdare: ”Man boobs!”
Jag bara häpnade! En småfet 17-åring som borde haft komplex men som inte hade det. Som borde skämmas, borde gömt sig, borde åtminstone hoppas på att omvärlden inte omedelbart och hela tiden skulle titta på honom med avsmak och tänka att den där knubbiga grabben har ju fan tuttar – och så är han helt förnöjd! Klämmer sig själv på bröstet och ropar: ”Man boobs!” så hela världen kunde höra, och hans polare bara skrattade och sen pratade de om nåt annat.
Det finns hopp om mänskligheten. Och ibland tror jag att det inte alls var bättre förr. Det är mycket mycket bättre nu."
http://jonasgardell.se/doc/diary.jsp#section=k7
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar