Efter en av gårdagskvällens händelser har jag idag funderat lite och konstaterat att det nog inte är så lätt att vara kille ändå. Eller ja, snälla killar pratar vi om nu, inte dräggen. Dräggen kan dö. För det är dräggen som pajar för de snälla killarna.
Igår kväll när jag tog tjugo i ett bussen hem till Österäng, efter en fin tjejkväll hos Jessica, så var det typ bara jag och två till som åkte. På samma hållplats som jag skulle gå av på, skulle tydligen en av de andra också av. Det var en kille, kanske tjugo år, och invandrare.
Och jag blir såklart livrädd, direkt. Han gick kanske tre meter bakom och jag tänkte att nu händer det, nu blir jag våldtagen på riktigt och jag kan inte göra ett skit åt det. Vänder mig om igen, nu är han en meter bakom och ler lite mot mig. Sen tar han tre snabba steg, går förbi mig och skyndar sedan vidare.
Han var inte alls en våldtäktsman. Han var bara en vanlig snäll kille, som råkade gå av på samma hållplats som en tjej och som råkade vara på väg åt samma håll som henne. Inget annat, vad jag vet i alla fall.
Och jag kände mig skitdum. Fördumsfull och trög i huvudet. Det är nåt fel på världen.
3 kommentarer:
Tack själv! :)
Usch ja man blir ju rädd. Men som du säger så känner man sig dum när man inte behöver de.
Men de hände faktiskt en våldtäkt igår i k-stad sa de i tidningarna :O
ja jag vet. man vet ju inte riktigt hur man ska tänka. för det kan ju faktiskt hända i princip när som helst. usch.
Åååh vad jag känner igen det där! Bor också på Österäng och går helst inte ut själv när det är mörkt. Inte någonstans, faktiskt. Och inte blir man speciellt mycket säkrare när man läser i K-bladet om 18-åringen som blev våldtagen av 6 killar. It's a sick world.
Skicka en kommentar