LIVETS ABSURDITETER

Det här är en ganska bra illustration av hur konstigt jag beter mig ibland. Utan att riktigt fatta det själv. Bilden här under är den enda, alltså verkligen den endaste enda, som jag tog när vi var på Magnus Betnér. På riktigt. Jag är så ful! Jag fotar liksom scenen, lite försynt sådär, innan människan ens kommit upp. Hallå? Jag menar, bara för att jag själv tycker att det är skitstörigt när folk sitter och fotar med blixt ungefär en gång var tionde sekund i en mörk lokal när man försöker titta/lyssna på något, så betyder ju inte det att andra människor gör det. Uppenbarligen inte, eftersom alla andra gjorde så. Haha. Lite tantvarning här nu känner jag, men vafan. Antingen är det jag som behöver börja bete mig som den respektlösa, störiga tjugoåring jag är, eller så är det resten av världen som behöver lära sig veta hut. Jag vet inte.