sak jag tänkte på i morse:

Om vattenkranen som finns i väntLOUNGEN på Friskis & Svettis någonsin används för att spola varmt vatten? Finns det ens varmvatten i den? När hände det senast att någon tog varmvatten därifrån? Och VEM var i så fall den personen?

I do wonder.

vad jag gör:

• Lyssnar på The Lion's Roar på repeat, minst fyra gånger om dagen. Idag har dock Låter som miljarder kommit ut på spotify, lite omväxling coming up.
• Pillar bort grejer (typ knäckebrödssmulor) som fastnat under mina datatangenter så att man inte kan trycka på dem, eller man kan men det funkar inte alltid. Exempel: mellanslagstangenten.
• Tränartränartränar. Kanske för mycket? Nejdå.
• Läser körkortsteori med oväntad stor motivation. Den lär försvinna efterhand men man får vara glad för det lilla. Snart vågar jag eventuellt boka en körlektion också.
• Går i skolan och skriver om ganska ointressanta saker. Kommer hem och skriver lika ointressanta saker på min blogg men det är åtminstone frivilligt.
• Tänker på annat.

en lyckans dag.

Idag kom våren till Kalmar och bebisen till Viktoria och Daniel. Det är dagar som denna då den lilla smygrojalisten inom mig kryper fram och jag tar på mig conversen istället för vinterkängorna och tänker att nu går vi mot ljusare tider, finns det liv finns det hopp and so on.

Häller lite extra grädde i kötttfärssåsen och kisar mot solen.

fokusera.

1. godförmiddag
2. idag: nollgradigt och greatest hits of Queen på shuffle
3. tänkte styra upp livet lite!
4. börjar med självporträtt och promenader
5. (någon gång blir det nog ett körkort också)
6. och någon sa att våren kommer om två veckor.

"

Ordet "skitig" är tusen gånger vackrare än ordet "smutsig".
Även fast det låter skitigare.

Och att vara nere i skiten är på många sätt lättare än att ha tillvaron fylld av smuts.

en tågobserveration

Jag satt på ett tåg häromkvällen. Några säten bakom mig satt två kvinnor, kanske i min ålder, kanske lite äldre. Max trettio. De var av dialekten att döma från Malmö. Det var bara vi tre och en till person i tågvagnen. Och de här två kvinnorna fullkomligt HÄLLDE ut sina känslor. De pratade så förtroligt med varandra och använde sådana episka ord och formuleringar att det kändes som om jag hamnat i en Bergman-film. Och de verkade inte bry sig alls om att det fanns folk i närheten som, om de koncentrerade sig, kunde höra vartenda ord.

Vilket jag såklart gjorde. Det var fullkomligt fascinerande och extremt pinsamt på samma gång. Jag visste liksom inte om jag skulle beundra eller förakta de här människorna (och sådant brukar jag inte ha några större problem med att bestämma mig för). Faktiskt formulering ur samtalet: "Jag inser ju att det egentligen är en ordentlig, mogen man jag behöver. En riktig man, som kan ta mig ner på jorden. Men den här pojken, han gör något med mig. Jag kan inte stå emot och det är en förlösande känsla".

Jag skulle önska att jag kunde uttrycka mina egna känslor så oberört till någon annan än mig själv. Däremot skulle jag aldrig någonsin göra det på ett Öresundståg mellan Kalmar och Köpenhamn.

Men sådan är jag.

hejdå slitna hårtoppar. hej drömmar om sol genom skitiga fönster.

Här har ni två (för stora för sin egen kvalitet) bilder som visar två grejer;

1. mitt nya vårhår.
2. en ny klänning från amerikatt.

Nu ska jag ta en blixtvisit till Skåne.
Så det blev liksom inget mer av det här.
Hej med er.

no basis to know how to live.

- You know what’s funny? Our entire adult lives you and I have been having this same conversation in one form or another.

- Yes I know, it’s a fundamental difference in the way we view the world. You see it as harsch and empty of values and pitiless. And I couldn’t go on living if I didn’t feel with all my heart a moral structure with real meaning and forgiveness and some kind of higher power. Otherwise, there’s no basis to know how to live.

livet just nu:

♥

Har snöat in på Woody Allen och har numera ett nytt favorit-filmpar.
Det var allt.

jag är min egen magellan.

Mitt nya gräsänkeliv bjuder på ständigt nya upptäckter om mig själv. Senast har jag märkt att jag har en fäbless för att gråta till film, när jag tittar ensam that is. Jag har under de senaste dagarna gråtit till följande filmer:

- Kramer vs. Kramer
- Inception
- Scott Pilgrim vs. the World

Ingen av dessa tre är särskilt sorgliga. Jag ba bölar loss ändå. Typ när folk är kära, eller slutar vara kära, eller är kära men kan inte vara tillsammans. Boo fucking hoo.

Jag saknar min pojkvän.

en rolig tjej.

Eftersom att vissa (män) inte tror att de existerar så kommer här lite motbevis:

sak att störa sig på:

Människor som i sina facebookstatusar bara skriver en filmtitel. Inget mer, bara typ "the stig-helmer-story".
Och sen får de 7 likes. Varför? Mycket märkligt.

tvåtusenelva genom min webcam.

 - ett mycket ytligt inlägg.

Detta året ska jag försöka vara ÄNNU snyggare.
Puss.

bisous mes amis.

Tillbaka i verklighetens Kalmar med pojkvän kvar i Oslo där han ska vara utbytesstudent i sitt eget land (ironin i det). I morgon är det skola nio till fem men innan dess dricks det te och kollas på Woody Allen.

En liten uppdatering ba.