jag är min egen magellan.

Mitt nya gräsänkeliv bjuder på ständigt nya upptäckter om mig själv. Senast har jag märkt att jag har en fäbless för att gråta till film, när jag tittar ensam that is. Jag har under de senaste dagarna gråtit till följande filmer:

- Kramer vs. Kramer
- Inception
- Scott Pilgrim vs. the World

Ingen av dessa tre är särskilt sorgliga. Jag ba bölar loss ändå. Typ när folk är kära, eller slutar vara kära, eller är kära men kan inte vara tillsammans. Boo fucking hoo.

Jag saknar min pojkvän.