Jag satt på ett tåg häromkvällen. Några säten bakom mig satt två kvinnor, kanske i min ålder, kanske lite äldre. Max trettio. De var av dialekten att döma från Malmö. Det var bara vi tre och en till person i tågvagnen. Och de här två kvinnorna fullkomligt HÄLLDE ut sina känslor. De pratade så förtroligt med varandra och använde sådana episka ord och formuleringar att det kändes som om jag hamnat i en Bergman-film. Och de verkade inte bry sig alls om att det fanns folk i närheten som, om de koncentrerade sig, kunde höra vartenda ord.
Vilket jag såklart gjorde. Det var fullkomligt fascinerande och extremt pinsamt på samma gång. Jag visste liksom inte om jag skulle beundra eller förakta de här människorna (och sådant brukar jag inte ha några större problem med att bestämma mig för). Faktiskt formulering ur samtalet: "Jag inser ju att det egentligen är en ordentlig, mogen man jag behöver. En riktig man, som kan ta mig ner på jorden. Men den här pojken, han gör något med mig. Jag kan inte stå emot och det är en förlösande känsla".
Jag skulle önska att jag kunde uttrycka mina egna känslor så oberört till någon annan än mig själv. Däremot skulle jag aldrig någonsin göra det på ett Öresundståg mellan Kalmar och Köpenhamn.
Men sådan är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar