MODELLKARRIÄREN SOM GICK UPP I RÖK

Nu tänkte jag berätta för er om den där gången då jag nästan hamnade i en australiensisk byggvarukatalog. Inte för att det är världens bästa historia, nej långt ifrån, utan för att jag kom att tänka på den häromsistens och skrattade lite för (och åt) mig själv. Såhär var det.

Det var för nästan exakt två år sedan nu, i oktober 2009. Jag befann mig i Sydney på den australiensiska östkusten och hade under de senaste två månaderna levt den så kallade loppan. Jag hade solat, badat och druckit kopiösa mängder skit(billigt) vin.

Jag hade till och med färgat håret rött, antagligen i något slags försök att ”bli en ny människa” eller så. Jag hade med andra ord haft väldigt, väldigt roligt. Jag hade också, på grund av detta, gjort av med väldigt, väldigt mycket australiensiska dollars. Nu var verkligheten ikapp mig och jag insåg att mina pengar höll på att ta slut, och att om jag fortsatte på samma sätt skulle jag vara tvungen att avbryta resan och åka hem till Sverige mycket tidigare än vad jag planerat. Förnedring! Detta fick icke ske! Drastiska åtgärder krävdes. Jag insåg att jag var tvungen att skaffa mig ett jobb.

Som det hände sig så hade företaget som vi reste med, förutom svindyra paketresor av Whitsundays/Fraser Island/Ayers Rock-typen, även en slags arbetsförmedling dit hopplösa 20-åriga svenska backpackers utan några större kunskaper i någonting kunde vända sig i hopp om att få ett skitjobb med relativt hög lön. Så även jag, visade det sig! Och när jag säger skitjobb, menar jag verkligen SKITjobb. För det första låg stället sjukt långt bort, i en avlägsen Sydney-förort full av australiensiska rednecks. Jobbet började klockan sju (!) på morgonen, och för att hinna i tid med tåget var jag tvungen att gå upp klockan fem(!!!) varje dag. 

Såhär såg det ut på tågstationen halv sex på morgonen. Inte en käft uppe. Förutom mig. 

Detta samtidigt som jag bodde på ett hostel, i ett rum med nio andra hopplösa backpackers som INTE behövde gå upp klockan fem på morgonen, och söp därefter. Det var lite problematiskt, då och då. Speciellt när det bodde irländare i rummet. Nåväl. Själva jobbet då? Jo, det var i en fabrik som tillverkade delar till bilar. Jag antar att sådana också måste få finnas. Mitt jobb bestod i att under åtta timmar, med hjälp av allehanda borrmaskiner, sätta ihop step boards. Vad är en step board, undrar ni nu? Det är en mycket bra fråga. Ni vet när man ska kliva in i en skåpbil eller jeep eller så? Det där långa trappsteget man klättrar in på? DET är en (ett?) step board. Här kommer en bild så ni förstår:

Och sådana skrivade jag alltså ihop, den ena efter den andra, i åtta timmar tills en klocka på väggen ringde (jo, det är sant! Jag trodde också det där bara hände i Simpsons) och man fick gå hem. Det. Var. Så. Jävla. Tråkigt. Tråkigaste jag gjort i hela mitt liv. Men! Jag tjänade ungefär 150 spänn i timmen på det, och behövde inte skatta.

För de pengarna gjorde jag bland annat detta på Nya Zeeland sen. Så det var ju nice.

Det jag skulle komma till med den här historien var ju hur jag nästan hamnade i en australiensisk byggvarukatalog. Hoppas ni känner att ni fått tillräckligt mycket bakgrundsinfo nu. Ja. Jo, såhär var det. En dag när jag och min kompis Jenny som också fått jobb på fabriken, står och skruvar ihop dagens tvåhundrafyrtiosjätte step board så kommer föreståndaren (chefer heter väl så på fabriker?) fram till oss och berättar att de ska göra en ny varukatalog. Jaha minsann, säger vi (fast inte på svenska). Föreståndaren fortsätter då, smått rodnande, med att fråga om inte vi skulle vilja vara med i katalogen? Som modeller. Jag vill lägga mig på golvet och dö skrattdöden. Men det gör jag inte, utan jag säger väl "jaha?" igen medan jag lyssnar på beskrivningen av "jobbet". Vi ska "visa upp" några spadar, är det tänkt. En fotograf ska komma och fota oss när vi låtsas gräva med spadarna.

Lite såhär. Fast detta är van Goghs tolkning.

Alltså, jag förstår ju grejen. Vi var två tjugoåriga svenskor (därför automatiskt sjukt snygga, enligt världen)  i en fabrik med 90% män och 10% kvinnor som såg ut som att de gillade att hugga ner träd på fritiden. De tänkte väl att de var tvungna att smida medan järnet var varmt. Typ. Så vi sa ja. Tänkte väl att det kunde bli en kul historia om inte annat (och det blev det ju!!!). Chefen blev asglad och sa att han skulle säga till oss när det var dags.

Det gick två veckor. Inget hände. Ingen nämnde något om någon katalog. Vi fortsatte skruva ihop våra step boards, nu med lite större färdighet samt möjligheten att lyssna på Änglar och demoner i ljudboksformat, vilket gjorde dagarna lite med uthärdliga.
Vi slutade jobba på bildelsfabriken en månad efter att vi börjat, för att fortsätta leva den så kallade loppan i världens vackraste land (Nya Zeeland). Gick vidare i livet. Försökte glömma sveket. Det gick rätt snabbt, vill jag minnas.

Såhär i efterhand kan jag inte säga att jag på något sätt är ledsen över att min modellkarriär gick i stöpet. Men jag undrar lite vad som hände. Och jag undrar om de som jobbade där (som hade jobbat där i typ femton år) fortfarande är kvar och gör samma sak varje dag som de gjorde för två år sedan. Jag skulle tro det. Jag hoppas de har det bra.

Förutom föreståndaren. Jag hoppas att han ramlade in i en bandsåg.