Något slog mig på vägen hem idag. Något ganska viktigt. Min generation (alltså sena åttiotalister/tidiga nittiotalister) har haft förmånen att få växa upp med barnprogram som faktiskt hade hyfsat sunda budskap. Vilket är mer än man kan säga om kidsen som är kids nu, stackarna. Ett uppenbart exempel på vår lyckliga barndom är såklart Astrid Lindgren, men när jag kom på mig själv med att nynna introt till Trasdockorna i huvudet medans jag cyklade hem i Kalmarkvällen insåg jag att det var ju ett helt fantastiskt program! Ja. Jag citerar:
Att va söta men lika som bär, vad är det att ha?
Lite annorlunda är inget fel att va
Om man är av en annan sort
Varför ska man kastat bort?
Fantastiskt! Så långt från Bratz man kan komma. Bra där, barnprogramsmakare av åttiotalet. Synd bara att man inte var lite mer observant när man var fem. Tänk så mycket tonårslidande man kunde ha sparat sig. Eller, kanske inte ändå. När man är tonåring är man ju dum i huvudet vad man än har lärt sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar