Jag pluggar till journalist. Jag och mina klasskamrater befinner oss på en föreläsning i ett litet rum i ett enormt höghus med stora glasväggar. Vi ska nu ta itu med en uppgift, det är något slags grävjobb och alla sätter sig runt ett avlångt bord med varsin telefon och laptop framför sig och börjar ringa frenetiskt. Alla utom jag. Jag smyger iväg. Ingen märker att jag försvinner, de är så upptagna med det de håller på med. Alla pratar på samma gång och försöker överrösta varandras röster. Antecknar viktig information i sina block.
Jag måste ta mig upp ytterligare ett par våningar i huset, men eftersom att det varken finns hiss eller trappor tvingas jag klättra upp längs väggarna i ett hiss-schakt (tänk Die Hard) innan jag når mitt mål.
H&M.
Jag jobbar här. Men det får ingen veta. Och de jag jobbar för får inte veta att jag samtidigt pluggar till journalist. Det är dubbelspel på hög nivå. Väldigt hemligt.
Jag börjar arbeta. Bläddar bland galgar och börjar sortera toppar efter storlek. Som vanligt finns det nästan inga 38:or. Den enorma lokalen är fylld av folk, tempot är högt och runt omkring mig springer små blonda tjejer som också jobbar här. Ingen ser snäll ut och alla tävlar om att få sortera de snyggaste plaggen. Alla är coolare än mig.
En kvinna som påminner om Meryl Streep i The devil wears Prada dyker upp. Hon är en mycket viktig kvinna. Hon äger kanske hela H&M. Hon ropar och pekar åt folk, försöker organisera kaoset. Alla vet att hon kan avskeda vem som helst, när som helst. Då händer det. Hon vänder sig mot mig där jag står med de fulaste topparna och säger:
- Maria, du kan väl hänga ut jumpsuitarna?
Allt stannar plötsligt upp. Jag? Ska jag hänga ut jumpsuitarna?! Jumpsuitarna är ju de coolaste plaggen i hela butiken! Det kan inte vara sant. Men det är det. Hon pekar bakom mig och där hänger de. Alla de små sura tjejerna tittar chockat på när jag går fram och försiktigt börjar bläddra bland de skira tygerna. Triumf! Meryl Streep fortsätter sedan med att berätta hur duktigt hon tycker jag är och att hon hoppas att jag kommer stanna här länge. Då kommer jag plötsligt ihåg skolan, att jag måste tillbaka och göra den där uppgiften. Det sista jag hinner tänka är hur onödigt det är att jag pluggar till journalist när jag har det här fantastiska jobbet på H&M.
Sedan vaknade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar