TVÅ TIPS TILL TREVLIGA TYPER

Ni borde gå in här och titta på Nick Risingers fantastiska bild av rymden. Det gjorde jag och Christian igår kväll och kunde inte gå och lägga oss för det var så himla fint. Trettiosjutusen bilder, ihopsatta till en enorm. Respect.

Och sen borde ni även läsa min första publicerade artikel någonsin, så kan ni säga det sen när jag vinner Stora Journalistpriset. Att ni har läst allt jag skrivit. Ja. På sidorna åtta och nio hittar ni min text, varsåhemsktgoda.

Annars ska jag nu bara klara av ett par inspelningsdagar, ytterligare ett antal redigeringsdagar, en tenta, en opponering och en omexamination, sen får jag hoppa på bussen till Kristianstad.

Jag längtar lite.

JA!

EN PÅMINNELSE FRÅN DET UNDERMEDVETNA

Jag pluggar till journalist. Jag och mina klasskamrater befinner oss på en föreläsning i ett litet rum i ett enormt höghus med stora glasväggar. Vi ska nu ta itu med en uppgift, det är något slags grävjobb och alla sätter sig runt ett avlångt bord med varsin telefon och laptop framför sig och börjar ringa frenetiskt. Alla utom jag. Jag smyger iväg. Ingen märker att jag försvinner, de är så upptagna med det de håller på med. Alla pratar på samma gång och försöker överrösta varandras röster. Antecknar viktig information i sina block.

Jag måste ta mig upp ytterligare ett par våningar i huset, men eftersom att det varken finns hiss eller trappor tvingas jag klättra upp längs väggarna i ett hiss-schakt (tänk Die Hard) innan jag når mitt mål.

H&M.

Jag jobbar här. Men det får ingen veta. Och de jag jobbar för får inte veta att jag samtidigt pluggar till journalist. Det är dubbelspel på hög nivå. Väldigt hemligt.

Jag börjar arbeta. Bläddar bland galgar och börjar sortera toppar efter storlek. Som vanligt finns det nästan inga 38:or.  Den enorma lokalen är fylld av folk, tempot är högt och runt omkring mig springer små blonda tjejer som också jobbar här. Ingen ser snäll ut och alla tävlar om att få sortera de snyggaste plaggen. Alla är coolare än mig.

En kvinna som påminner om Meryl Streep i The devil wears Prada dyker upp. Hon är en mycket viktig kvinna. Hon äger kanske hela H&M. Hon ropar och pekar åt folk, försöker organisera kaoset. Alla vet att hon kan avskeda vem som helst, när som helst. Då händer det. Hon vänder sig mot mig där jag står med de fulaste topparna och säger:

- Maria, du kan väl hänga ut jumpsuitarna?

Allt stannar plötsligt upp. Jag? Ska jag hänga ut jumpsuitarna?! Jumpsuitarna är ju de coolaste plaggen i hela butiken! Det kan inte vara sant. Men det är det. Hon pekar bakom mig och där hänger de. Alla de små sura tjejerna tittar chockat på när jag går fram och försiktigt börjar bläddra bland de skira tygerna. Triumf! Meryl Streep fortsätter sedan med att berätta hur duktigt hon tycker jag är och att hon hoppas att jag kommer stanna här länge. Då kommer jag plötsligt ihåg skolan, att jag måste tillbaka och göra den där uppgiften. Det sista jag hinner tänka är hur onödigt det är att jag pluggar till journalist när jag har det här fantastiska jobbet på H&M.

Sedan vaknade jag.

IRONIN FÖR DAGEN:

Det faktum att man på Friskis&Svettis satt fram en glassbox.

Annars är livet just nu fyllt av manus, castingar, filmande och klippande och det är så jävla kul så jag dör. Känner mig som Bergman och älskar varje minut. Och ikväll kommer Hanna hit för att planera vår storslagna sommar som komma skall.

Hon är grym.

YEAH

Tjejen som spelar Francoise i The Beach är typ den vackraste kvinnan som finns.

3 VÅRTECKEN

1. Blad!
2. Fräknar!
3. Vitsippor!

Det var allt!

PERFEKTION

En sådan där otypisk dag när nagellacket blir helt perfekt på första försöket. Det händer fan aldrig. Jag är glad att jag är en sådan som blir glad för det lilla.

KÄRLEKEN

Allt jag någonsin vill ha.
Allt som egentligen betyder något.
Det är ju bara luft, allt det där andra.

GIVE ME GIVE ME GIVE ME FRIED CHICKEN!

Bästa bögen.

PRIMA LIV PÅ PARKERINGEN

Jag kom cyklande över Maxis parkering i eftermiddags, där de små träden precis slått ut i ljusrosa blommor som små moln av vår över oss. En mamma på en annan cykel vände sig över axeln och sa till sitt barn bak i stolen att titta på de fina blommorna och en asistisk tjej visslade på the Elephant Walk. Fåglarna kvittrade. Jag fick lite hopp om mänskligheten.

Sen köpte jag broccoli och morötter till min sinande grönsakslåda.

UR FINMAPPEN:

Och annars hälsar vi glad påsk och tar åtta-tåget till Moss i morgon bitti. Påsklov hjärta hjärta. Nu ska jag  laga en matpakke!

TYCKER JAG TRALALA

Som en hyfsat flitig användare av det sociala närverket facebook [fejsbuck] har jag, liksom de flesta andra medborgare i detta vårt digitala samhälle, på senare tid lagt märke till ett nytt fenomen i internetsfären. Ett fenomen som förvandlar vuxna (nåja) människor till fnissiga elvaåringar och som i princip går ut på att förlöjliga sina nära och kära så ofta man kan (åh, du underbara tiotalsvärld).

Jag pratar naturligtvis om fenomenet facerape, eller ansiktvåldtäkt om man vill vara sån (visst låter det liiiite äckligare på svenska?). Var och varannan dag möter man statusuppdateringar av varierande rolighetsgrad från intet ont anande vänner vars facebookkonton blivit kapade av någon, förhoppningsvis någon personen känner, lustigkurre som deklararar att "X har spytt på bussen", "X har runkat hela dagen och är nu jättetrött i armen" eller "X luktar bajs". Kul, tycker kanske vissa. Jättekonstigt tycker jag och undrar stilla hur vi hamnade här?

Jag är inte helt säker på vad denna nya utveckling beror på, eller ens om den är särskilt ny. Vad gjorde folk innan facebook? Och vad gjorde man innan iPhones och smartphones och allt vad det är som gör det så mycket lättare att utföra sina små pranks på någon som är så dum att den lämnar sin inloggade mobiltelefon bland en grupp fulla kompisar på en fest när den går på toa?

Facerapes är ett väldigt talande exempel på hur Sverige 2011 ser ut. Det är väl det och Big Brother. Lite deppigt sådär.

SÅDANT JAG FUNDERAR PÅ NÄR JAG CYKLAR OCH HAR NAVID MODIRI I LURARNA

Jag har hört att det tar fyra år för alla hundra tusen miljarders celler som ens kropp består av att helt bytas ut. Man blir alltså en ny människa vart fjärde år. Jag tycker den tanken är så svindlande att det knappt går att tänka på det utan att få huvudvärk och psykossvettningar. Lilla tvåtusensju-Maria. Hon är helt borta nu. Så himla sorgligt och så jävla skönt på en och samma gång.
Ja. Svindlande.

OH HAPPY DAY

Det bästa just nu:

1. Ibland så skiner solen och vindarna är ljumma istället för isande och man kan sitta ute i sin trädgårdsstol på sin lilla gräsmatta och läsa om källkritik (nej, har fortfarande inte tid att läsa böcker jag vill läsa. Har läst första kapitlet av Norwegian Wood och den är mycket fin so far).

2. Om några dagar får vi påsklov och då åker jag och Christian med hans familj upp till hyttan på fjället. Vi ska äta våfflor och åka skidor och spela yatzi och spise gotteri och andra sådana där bra saker som de gör i Norge. Det blir fint, och ganska spännande för mig med den där skidåkningen. Jag är från Skåne. Att åka skidor är ungefär lika exotiskt som att flyga luftballong. Om inte mer.

3. Snart är den här tioveckorskursen i Rätts- och förvaltningsjournalistik (som Annelie Frank säger, "det är inte så osexigt som det låter!" Fast det är det visst.) slut och då har vi bara en liten videokurs kvar och då ska vi bara spela in film och ha det göj och sen är det sommar och då är man ju lycklig i vilket fall.

LED MIG FEL OM NI VILL

Söndagshemligheter och huvudvärk av kisande ögon mot solen. Jag lyssnar på den här tusen gånger på rad och sover kanske lite ibland. Det är lugnt.