I DE OLYCKLIGASTE KAPITLEN

Den börjar blekna nu, den här sommaren. Saker omkring mig börjar falla samman, det ena efter det andra, och det regnar både vatten från himlen och hemska besked via telefon. Det skaver i mig. Vi har fortfarande en månads sommarlov kvar innan höstterminen, men det känns som om den lika gärna skulle kunna börja i morgon. Jag känner mig trött. Sommaren tog fram sin största nål och stack hål på mig. Luften är slut.

Men att höra Håkan Hellström sjunga sin kanske finaste låt någonsin, rakt ut i en regnig sommarnatt, det hjälper lite.

Vad är det som lovar de unga, som får de gamla att tro att de kan överleva?