Har ungefär en veckas jobb kvar i Sydney innan vi åker till Nya Zeeland i en månad, den spenderas mest tillsammans med Kangafolket genom att chilla i the Botanic Gardens, fota Julies sexleksaksanka George på allehanda fyndiga ställen och att planka in i Operahuset, score! Jag och Christian går dit för att ta lite kvällsljusfoton och luffar runt inne i foaljen när en tjej plötsligt frågar om vi är från Norge. Christian blir såklart överlycklig över att någon för en gångs skull misstar honom för renrasig norrman, så vi stannar och chitchattar med henne och hennes bögkompis en stund. De berättar att det precis varit paus i symfonikonserten de är och tittar på, och tycker att vi borde testa att gå in eftersom ingen kollar biljetterna efter pausen. Så då gör vi det, och hipp som happ sitter vi inne i Operahuset i shorts och t-shirt tillsammans med en massa artsy fartsy kulturmänniskor. Ganska fett.
Sen hörrni! Sen jävlari åker vi till Nya Zeeland! Landar i Auckland där vi stannar i några dagar, går på museum, shoppar och blir kompisar med chefen på hostelet vi bor på. Visar sig vara väldigt fördelaktigt när vi sen går ut och klubbar och snyltar på hans free drinks pass på Worldbar, hehe. Mooooochers!
Sen åker vi till Rotorua. Där luktar det äggfis. Varför fattar jag aldrig riktigt, men det har förmodligen något att göra med all den där röken som pyser upp ur marken överallt. Kanske? Här gör vi i alla fall vår första vi-är-på-Nya-Zeeland-vi-måste-göra-extrema-grejer-grej; White River Rafting! Fruktansvärt roligt, och antagligen ganska livsfarligt (håller på att mosas av en klippvägg ett antal gånger, och om båten hade tippat över är vi åkte ner för sjumeters-vattenfallet hade jag med all säkerhet INTE kommit ihåg vad de trevliga Kiwigubbarna sa att man skulle göra), men vad gör väl det. Vår båt består av sex tjejer och ovan nämnda Kiwigubbar som lurar oss att skrika obcena saker på maori, och som jag sedan utbildar i vem Pete Doherty är (stackars isolerade människor). Bra dag!
Vi cruisar vidare söderut med Magicbussen och jag blir alldeles knäpp på hur overkligt fint det är överallt, man undrar liksom vart Aragorn och Frodo håller hus någonstans. Inte en motorväg så långt ögat når, bara en massa berg med snö på. Sweet! Vi kryper runt i grottor fulla med lysmaskar och Zandra köper en fantastisk rosa kaninhårsmössa gjord av eh, kaninhår från tjocka angorakaniner på en random kaninfarm mitt ute i ingenstans. That's New Zealand for you! Härligheter.
Efter ungefär en vecka på nordön (och en snabb men effektiv tequilafylla i Wellington) gör vi en ganska dryg men väldigt fin båtresa över sundet till sydön. På bussen påväg till Nelson träffar vi tre härliga småländska karlar som vi teamar upp med och ger oss ut på en liten hajk i Abel Tasman National Park. Jessica och jag agerar försökskaniner och badar i isvatten för att undersöka eventuella genvägar (fanns inga), och Zandra är nära att ramla ner för ett antal farliga raviner och annat läskigt, men räddas av norrmannen Truls.
En morgon när vi precis kommit fram till Franz Josef ringer Sweet-as-Lisa (en hyfsat irriterande men ändå ganska härlig busschaufför vi åkte alldeles för många gånger med) och säger att idag ska jag få skydiva. Hurra! Åker upp till Fox glaciären tillsammans med en nervös men väldigt underhållande engelsman och skriver utan större eftertanke på ett papper där det i princip står att om jag skulle råka dö så är det inte skydive-människornas fel, men att de i så fall lovar att ringa mamma. Gött. Sedan stoppar de in oss i ett flygplan tillsammans med två galna Kiwis (alla Kiwis var nog mer eller mindre galna, verkade det som), flyger upp på 12.000 feet ovanför glaciären och Mount Cook, och ja, sen slänger vi oss ut. Fyrtiofem sekunders fritt fall mot en säker död innan fallskärmen vecklas ut och jag slutar skrika och börjar andas igen. Ja jävlar.
När jag kommer tillbaka till hostelet hinner jag i princip äta lite nudlar och kolla på sista halvtimmen av Zoolander innan vi ska ut och ränna igen. Denna gången är det Franz Josef glaciären som ska bestigas, och det gör man ju inte i en handvändning precis. Nej, det tar snarare ungefär fyra timmar att klättra upp och ner, men då hinner vi med att bada i isvatten (igen) och leka med fula glaciärfåglar också. Och så får man ha på sig en magväska för första gången sen typ 1995 också, bara en sån sak. Japp.
Nästa stopp blir Queenstown, vilket också blir det ställe vi stannar längst på under hela Nya Zeeland-resan. Där spenderar vi en vecka med att göra samma sak som 99 % av alla andra backpackers; festa och hoppa bungyjump. Det sistnämnda sker på 134 meters höjd (det högsta bungyt på Nya Zeeland) och är med all säkerhet det sjukaste jag gjort i hela mitt då 20-åriga liv. Åtta och en halv sekunder tar det, men det känns mer som åtta och ett halvt år. Fyfan. Och sen när linan väl sträcks och jag liksom redan hunnit acceptera att jag ska dö, då blir det mer som en slags glad överraskning. En liten bonus, nämen har man sett, jag överlevde! Låter helt stört, men så kändes det. Sen lyckas jag förstås inte dra ut den där lilla mackapären som gör att man fälls upp och slipper hissas upp upp-och-ner och bli till allmän underhållning för folket, but you can't win them all som man säger. Stört roligt, nästa gång blir det 216 meter i Sydafrika!
En extremt regnig dag hyr vi en bil tillsammans med två engelsmän och kör i fem timmar till västkusten och fjordarna i Milford Sound. Jättefint! Men jättekallt. Fast det gör inte så mycket, för det finns delfiner i vattnet som hoppar framför båten sådär som de gör i Titanic och som man kanske aldrig riktigt trott händer på riktigt. Fint. Sen åker vi tillbaka till Queenstown och köper lite party pills, det var också hyfsat spännande.
Man märker hur litet Nya Zeeland är och hur mycket backpackers här finns på begränsad yta jämfört med i Australien, eftersom man hela tiden träffar folk man sett/hängt med någon annanstans på vägen. I Queenstown träffar vi till exempel Newcastle-Dave som vi festade lite med i Auckland igen, och någon vecka senare upptäcker vi att den skotska tjejen på kryckor som Jessica råkade fälla under pubcrawlen med förbundna ögon (väldigt trevlig men smått smärtsam kväll) är samma tjej som sedan tatuerar sig på halva ryggen och som tillsammans med sina två italienska travelbuddies desperat försöker sälja sin campervan i Christchurch, Tink! Lite kul ändå, sånt hände liksom aldrig i Australien. Blev man av med någon där var det kört.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar