OM DU STANNAR FALLER DU, KOMMER ALDRIG UPP IGEN, RULLAR NER STÄNGER IN GLÖMMER BORT

Ibland är världen skönare när det är lite suddigt. När vassa kanter suddas ut och ögonen får vila lite. Ni vet. Jag tar av mig glasögonen och drar ner fokus en stund.

Gjorde en liten insikt idag: Jag kan inte minnas senaste gången jag grät. Det är ganska konstigt, faktiskt. Jag gråter relativt ofta nämligen. Eller ja, gjorde. Det är liksom mitt sätt att hantera jobbiga grejer; jag bölar loss lite, sen mår jag bättre. Oftast.

Men nu. Jag vet inte. Har inte känt något behov av det, alls faktiskt. NO MORE TEARS - YOU'RE INDIAN!, gick jag och intalade mig själv ett tag, och då blev det kanske så.

Kan också vara så att jag helt enkelt slutat känna efter hur jag mår så himla mycket hela tiden. Lagt av med att analysera sönder mig själv. Eller dragit ner på det, åtminstone. Känns konstigt. Inte dåligt, inte ovälkommet. Men lite ovant. Annorlunda. Vad är det här för personlighetsutveckling, liksom? Ja jag vet väl inte.