En god vän och jag låg i en simbassäng idag och pratade om vårt ben-hår. Det konstaterades att vi båda var ganska, vad ska vi säga, otrimmade och att vi verkligen borde gå hem och raka. För vi är kvinnor vi ska vara släta och fina och helst lukta Donna Karan från födseln punkt slut. Så.
Åttonde mars, alltså. Internationella kvinnodagen. Jo jo. Jag har en lite kluven inställning till det här jippot ska sägas. Eller nej, egentligen inte. Jag vill gärna tycka om det, det hade varit lättast så, men när man tänker efter är det ju faktiskt totalt omöjligt att göra det.
Den här dagen är ett skämt, skapat av män på bekostnad av kvinnor. Aftonbladet skriver om våld mot kvinnor i Uganda, DN om mödradödlighet i Sudan och om arabvärldens mäktigaste kvinnor. Det är ju fint av dem, kan tyckas. Men de gör det bara idag. För att de måste. För att den åttonde mars förpliktigar. En dag om året kan de väl få uppmärksammas, de små liven tänker chefredaktörer, vd:ar, politiker och vanliga Svenssonkillar världen över. Det kan vi väl ge dem.
I Libyen demonstrerar kvinnorna idag. Det gör de säkert alla andra dagar också nuförtiden, men idag uppmärksammas det av media. Idag är det intressant. Men vi andra då? Varför står inte vi utanför Rosenbad och skriker åt Reinfeldt att förfan fixa det här nu, hur jävla svårt kan det vara?! Allihopa borde vi stå där och sjunga Åh tjejer. Men det gör vi inte, vi är för upptagna med att gå runt och vara glada och tacksamma över att vi har fått den här dagen tillägnad bara oss, det svaga, stackars lilla könet. Tack tack, varsågod, här ta en semla och håll käften nu.
Men det räcker fan inte. Det räcker inte att vara jämlik en gång om året. Och det räcker verkligen inte att bli arg och skriva en sådan här text en gång om året.
Vi borde vara arga varje dag. Vi borde sluta vara så jävla tacksamma över en dag som inte ens är till för oss utan för att stilla samhällets (männens) dåliga samvete.
Och vi borde aldrig mer raka benen.
