Oh, take it to the stage!

Fart

Nu far jag till far min.
Farväl.

Karate Kid

Det stod en kille med asiatiskt ursprung (en kines) framför mig i busskön. Han verkade vara på ett väldans bra humör, skämtade med busschaffören (utan respons, såklart) och var allmänt glad. Det är ju trots allt lille julafton, så man kan ju inte klandra honom.

Hur som helst, helt plötsligt utan förvarning vänder han sig om och slår mig i magen. På riktigt! Inte med mening uppenbarligen, och inte särskilt hårt heller. Men ändå. Jag blev så förvånad att jag började fnissa något skitfult pubbeungefniss. Typ: hihiiiihhehehewaaaahahahiihiiihhhiii!! Pinigt.
Kineskillen bad tusen gånger om ursäkt, busschaffören såg livrädd ut och jag fnissade. Det var ett scenario man inte är med om varje dag, I tell you.

Resten av bussresan hem satt jag och funderade på hur det hade gått om jag varit någon slags kampsportsmänniska. Om jag hade slängt upp killen i taket då, eller brutit av hans arm med ett enda slag. Som ren reflex alltså. Men det får vi aldrig reda på.

Mike Delfino and his gun

Jag tittar hela dagen.
Kanske hela lovet.

sinister

Frysgrader
spruckna läppar sena bussar för tunna jackor
Outhärdliga är dessa morgnar.
Rök ur munnar
rök ur avgasrör
tomma blickar och jag känner ingen här.

Vi gör gråa snöänglar i slasket
Och längtar efter vår.

Hos mormor Brita

Igår var jag och mamma och Sandra och hälsade på våran lilla mormor, vars hår blir vitare och vitare för varje gång jag ser henne. Det är lite läskigt. Jag klättrade upp i gardinstången och hängde upp lite grönt julmojs, mormor blev happy och tyckte att jag var världens bästa florist. Härligt med lite partiskt beröm från närmaste släkten, haha!

Sen berättade Sandra för mormor att hennes mobil hade blivit stulen.
Mormor: Vad säger du, har din bibel blivit stulen?!

Jag skrattade tills vi åkte hem.